Den här frågan handlar inte bara om om du har varit fysiskt där, utan om du verkligen har varit med personen på riktigt. Ibland kan man vara i samma rum, ha samma vardag och ändå vara långt borta i huvudet. Stress, mobilen, jobb, egna tankar eller annat kan göra att man finns där men ändå inte riktigt är där.

När du svarar på den här frågan kan du tänka på om det har funnits stunder där personen har försökt nå dig men där du varit disträ, upptagen eller känslomässigt frånvarande. Du kan också tänka på motsatsen: stunder där du verkligen varit närvarande. Skillnaden mellan de två kan hjälpa dig att förstå vad frågan handlar om.

Det kan bli lättare att skriva om du tänker på konkreta situationer. Kanske ett samtal där du egentligen inte lyssnade fullt ut. Kanske en period där du hade mycket annat i huvudet. Kanske en stund där du i efterhand insåg att personen behövde mer av dig än du gav just då.

Du behöver inte göra svaret stort eller dramatiskt. Ofta är det just de små vardagliga sakerna som säger mest här.

Här handlar det om de gånger du bar något själv istället för att släppa in personen. Ibland gör vi det för att skydda oss själva. Ibland för att inte vara till besvär. Ibland för att vi inte vet hur vi ska be om närhet eller hjälp.

När du svarar kan du tänka på om det har funnits stunder där du försökt se lugn, stark eller opåverkad ut utåt, fast du egentligen hade behövt stöd. Det kan vara en konflikt, en svår period eller något du bar inom dig utan att visa det.

Det som ofta gör den här frågan stark är inte bara att erkänna att det hände, utan att försöka förstå varför. Vad var det som gjorde att du inte visade det? Vad var du rädd för? Och vad tror du att personen hade kunnat göra om du faktiskt hade släppt in den?

Här kan det hjälpa att skriva mer om känslan bakom än om själva händelsen. Vad höll du tillbaka? Och hur tror du att det påverkade er?

Den här frågan är mjukare, men fortfarande djup. Den handlar om trygghet. Om de stunder där kroppen slappnar av, där du känner att du inte måste prestera, skydda dig eller vara på din vakt.

För att svara på den här frågan kan du tänka på när du känner dig som mest stilla tillsammans med personen. Är det när ni pratar? När ni är tysta? När ni gör något enkelt tillsammans? När personen lyssnar? När personen rör vid dig? När inget särskilt behöver hända?

Det här är en bra fråga att svara på med konkreta detaljer. Ju mer du beskriver stunden, desto mer levande blir svaret. Vad i den stunden skapar lugn i dig? Är det något personen gör? Något personen inte gör? Något i sättet ni är med varandra?

Du kan också skriva om skillnaden mellan lugn och trygghet om det hjälper dig. Ibland känner man båda. Ibland bara det ena.

Här handlar det om undvikande. Om de gånger du känt något men valt att inte säga det, inte för att det inte var viktigt, utan för att du inte ville skapa obehag, konflikt, spänning eller osäkerhet.

Det här kan vara både små och stora saker. Besvikelse. Sorg. Behov. Rädsla. Ömhet. Saknad. Ibland håller man inne sådant för att skydda relationen. Men ibland leder det istället till avstånd.

När du skriver här kan du tänka på vad det är du brukar hålla inne. Är det mest de jobbiga känslorna? Eller även de mjuka? Vad är det du försöker undvika när du väljer att vara tyst?

För att göra svaret tydligare kan du skriva om en eller två specifika stunder. Vad kände du då? Vad sa du inte? Och vad hade du innerst inne önskat att du hade vågat säga?

Den här frågan handlar om hur relationen faktiskt får plats i livet, inte bara i tanken. Många känner mycket för en person men visar det inte alltid i hur de använder sin tid.

När du svarar här kan du tänka på hur din tid ser ut i praktiken. Har personen fått din tid när det verkligen behövts? Har ni haft tid som känts närvarande, eller har det mest blivit rester av det som blivit över?

Det här är inte en fråga om att vara perfekt. Det är en fråga om ärlighet. Har relationen fått plats? Och om inte, vad har tagit den platsen istället?

Det kan också hjälpa att tänka på skillnaden mellan att vara tillsammans och att verkligen ge tid. Ibland är man nära någon ofta utan att den tiden känns som tid tillsammans på riktigt.

Här får du rikta blicken mot den andra personen. Inte för att anklaga, utan för att vara ärlig med hur det känns när ni inte möts.

Det här är en viktig fråga, och den blir bäst när du försöker vara konkret. Istället för att skriva allmänt att du önskar att personen “var bättre”, kan du försöka beskriva vad du faktiskt hade behövt i sådana stunder. Mer lugn? Mer lyssnande? Att personen stannade kvar längre? Att den inte höjde rösten? Att den frågade istället för att anta?

Den här frågan blir ofta starkare om du skriver om vad du längtar efter i konflikt, inte bara vad du ogillar. Vad hade hjälpt dig? Vad hade gjort det lättare för dig att känna dig trygg, förstådd eller mindre ensam?

Det gör svaret mer levande och mindre hårt.

Den här frågan hjälper dig att se den andra personens kärlek eller omtanke på ett tydligare sätt. Ibland bryr sig människor mycket, men visar det inte på det sätt vi först tänker på. Därför kan den här frågan också hjälpa skrivaren att upptäcka sådant som annars är lätt att missa.

När du svarar kan du tänka på hur personen visar omtanke i praktiken. Är det genom små handlingar? Genom att fråga hur du mår? Genom att komma ihåg saker? Genom att hjälpa? Genom att finnas kvar? Genom att försöka förstå?

Det viktiga här är inte att svaret låter vackert, utan att du försöker se personen så konkret som möjligt. Hur märks det egentligen att den bryr sig?

Om du vill kan du också skriva om något du först inte såg, men som du i efterhand förstått var personens sätt att visa kärlek.

Här handlar det om hur du upplevt den andra personen i viktiga stunder. Inte bara om personen var där rent fysiskt, utan om du kände dig buren, mött eller stöttad när du verkligen behövde det.

När du skriver här kan du tänka på svåra perioder, känsliga dagar eller stunder då du hade behövt närhet. Hur upplevde du personen då? Kände du dig ensam? Hållen? Halvt förstådd? Överraskad av hur mycket den fanns där? Besviken över att den inte riktigt nådde fram?

Du behöver inte svartmåla eller försköna. Det räcker att du försöker vara sann mot hur det faktiskt kändes för dig.

Den här frågan handlar om hur väl du faktiskt känner personen, inte bara på ytan utan på riktigt. Vet du vad som får den att dra ihop sig inuti? Vet du vad som hjälper? Vet du vad den behöver när livet blir tungt? Vet du vad som skapar lugn?

Här är det bra att skriva konkret. Vad vet du om personen? Vad har du lärt dig med tiden? Finns det också något du inser att du kanske inte har förstått fullt ut ännu?

Det här är också en fråga som kan öppna ödmjukhet. Ibland tror man att man känner någon väl, men när man stannar upp märker man att det finns delar man ännu inte riktigt förstått.

Den här frågan handlar om avstånd. Om de stunder där du kanske upplevt att personen lämnat samtalet, känslan eller närheten för tidigt. Det kan vara fysiskt, men också känslomässigt.

När du svarar kan du tänka på situationer där du hade behövt mer närvaro, mer tålamod eller mer mod från den andra personen. Vad var det du önskade att den hade gjort istället? Stannat kvar? Frågat mer? Inte bytt ämne? Inte gått därifrån?

Den här frågan blir ofta bäst när du skriver om vad du behövde i den stunden. Då blir det tydligare vad som saknades, och varför det betydde något.

Här handlar det om något enkelt men viktigt: har du faktiskt visat att du ser det personen gör? Inte bara tänkt det, utan visat det.

När du skriver här kan du tänka på allt som personen gör som kanske blivit vardag. Sådant som lätt passerar utan ord. Det kan vara omsorg, ansvar, små handlingar, tålamod, stöd eller närvaro.

För att svara ärligt kan du fråga dig själv: har jag verkligen visat att jag ser det? Eller har jag ofta bara känt det inom mig utan att säga det?

Du kan också skriva om vad som gör det svårt att visa uppskattning om det är en del av svaret.

Den här frågan öppnar en djupare rädsla. Inte bara att vara ledsen eller orolig, utan att bära en verklig rädsla för förlust utan att låta den synas.

När du skriver här kan du tänka på om det funnits stunder då du varit rädd att tappa personen, men istället blivit tyst, kall, lugn på ytan eller försökt verka oberörd. Vad gjorde du istället för att visa rädslan? Vad hade du behövt säga eller göra egentligen?

Den här frågan blir ofta stark när man vågar skriva om det man inte visade, snarare än om själva rädslan i sig.

Det här är en fråga om vardaglig blindhet. Om sådant som blivit så vanligt att du kanske inte längre riktigt ser det, trots att det betyder något.

När du svarar kan du tänka på vad personen gör gång på gång. Vad finns där så ofta att du nästan slutat märka det? Är det något du vant dig vid så mycket att det blivit osynligt?

Den här frågan handlar inte bara om skuld. Den kan också öppna tacksamhet. Ibland märker man först när man stannar upp hur mycket någon faktiskt bär eller ger.

Här handlar det om att inte känna sig fullt sedd. Inte nödvändigtvis att vara missförstådd i allt, utan att det finns delar av dig som du önskat att personen hade uppfattat tydligare. Dina behov, din sorg, din trötthet, din kärlek, din kamp eller det du försökte säga mellan raderna.

När du svarar här kan du tänka på stunder där du kände: “Jag önskar att du hade sett vad som egentligen hände i mig.” Vad var det du hoppades att personen skulle lägga märke till?

Det här är en modig fråga, och den blir ofta starkare om du skriver om en konkret situation där känslan var tydlig.

Den här frågan är en motvikt till de svårare frågorna. Den hjälper dig att hitta de stunder där ni faktiskt möts väldigt djupt. Där något bara fungerar. Där det inte behövs så många ord.

Det kan vara i samtal, i tystnad, i en blick, i humor eller i vardagen. Försök tänka på när ni känns mest självklara tillsammans. Vad är det som gör att den känslan uppstår? Vad händer mellan er just då?

Den här frågan blir ofta fin när du vågar beskriva just den stilla självklarheten.

Den här frågan handlar om ansvar i relationen. Om hur du hanterar det som inte är lätt. Tar du upp det? Skjuter du upp det? Hoppas du att det går över? Väntar du tills det blivit så stort att det nästan blir svårare att hantera?

När du svarar här är det bra att vara konkret. Hur brukar du göra? Och vad får det för konsekvenser mellan er? Finns det något du önskar att du hade tagit upp tidigare?

Det här är en fråga där ärlighet betyder mycket mer än perfekta ord.

Det här är en mycket viktig fråga, för den går rakt till kärnan. Inte bara till vad du uppskattar i allmänhet, utan till vad det faktiskt är i personen eller i relationen som gör att du väljer att stanna.

När du svarar här kan du tänka bort det ytliga först. Vad är det på riktigt? Är det tryggheten? Hur du blir bemött? Något i personens sätt att vara? Er historia? Något ni bygger tillsammans? Något som fortfarande känns levande?

Här är det ofta fint att våga vara enkel. Ofta är det enklaste också det sannaste.

Den här frågan handlar om påverkan över tid. Om hur relationen och personen faktiskt har format dig. Det kan vara små förändringar eller stora. Det kan vara hur du tänker, hur du känner, hur du hanterar saker eller hur du ser på dig själv.

När du svarar här kan du tänka på vem du var i början och vem du är idag. Vad är annorlunda? Vad har vuxit fram? Vad har blivit svårare? Vad har blivit mjukare eller starkare?

Den här frågan blir ofta rik när du vågar jämföra då och nu.

Här följer du upp frågan om förändring, men nu mer ärligt. Inte bara vad som förändrats, utan hur du känner inför den förändringen.

Kanske finns det något du är tacksam för. Kanske något du sörjer lite. Kanske något som gjort dig bättre, men också något som kostat på.

Den här frågan blir stark när du vågar hålla två saker samtidigt: att något kan vara både fint och svårt.

Här tar du ett steg tillbaka och ser på relationen som helhet. Om någon frågade dig hur er relation är, hur skulle du svara? Inte idealbilden, utan den version som känns sann.

När du skriver här kan du tänka på vilka ord som spontant kommer upp. Är relationen varm? Komplicerad? Trygg? Levande? Krävande? Föränderlig? Mjuk? Öppen? Tyst? Stark?

Det här är en bra fråga att svara på ganska fritt. Den kan bli kort eller lång. Det viktiga är att du försöker fånga relationens ton.

Den här frågan hjälper dig att se ditt eget språk i relationen. Vad är det du ger mycket av i ord? Vad saknas? Finns det något du önskar att du oftare sa högt? Och finns det något du önskar att du inte behövde säga lika ofta?

Det kan handla om kärlek, uppskattning, ursäkter, kritik, försvar, tystnad eller behov. Här är det fint att vara konkret. Vad är det som faktiskt kommer ut ur dig i relationen – och vad längtar du efter att förändra i det?

Det här är kapitlets sista fråga, och därför behöver den inte vara lång eller svår. Den behöver bara vara sann.

När du svarar här behöver du inte tänka på hur kärlek “borde” se ut. Tänk istället på vad ordet betyder för dig. Hur märks det? När känns det? Hur vet du?

Det här kan bli ett kort svar. Det kan också bli ett av de längsta. Båda är rätt.

Ibland vet man direkt vad man vill skriva här. Ibland måste man stanna upp länge först. Båda är också rätt.